Idag är inte min dag, och det känns verkligen. Låg i sängen i pyjamas hela morgonen, och runt 12-12:30 kände jag att det var väl dags att i alla fall klä på sig. Dessutom gjorde sig magen väl hörd genom att låta som en helt vanlig personbil som kör på en gropig åker. *bruuuuuum brumbrum bruum* typ.

Men tror ni jag kommit någonstans? Det enda jag har varit uppe sen Robert åkte är när jag gick till hallen och hämtade Roberts DS.. Jag har sedan suttit här på rummet och beklagat mig över skällande hundar, brummande magar (nej, jag gjorde ingenting åt att den brummade, jag kör på metoden att den får låta tills den ger sig.) och ensamma förmiddagar när Robert jobbar och jag bara sitter hemma. Så nu bjuder jag på ett par bilder till från förra förmiddagen jag var ensam. Då jag faktiskt gjorde någonting annat än att sitta och gömma mig på rummet..