Ursäkta det lilla korta inlägget igår, men det skulle sovas och då får man inte sitta vid datorn och jag ville bara dela med mig av nyheten ^___^ allt är Roberts förtjänst, hade inte han sagt åt mig att kolla mina bloggkommentarer hade jag inte sett det förrän idag! Åh, jag är så glad! Helt konstigt vad glad man kan bli av ett par strumpbyxor, men jag har aldrig någonsin i hela mitt liv vunnit någonting och så gör jag det, och det är någonting jag behöver så mycket! Fast, jag hade väl aldrig deltagit i en tävling om något jag inte behöver... Äh, det hade jag säkert. Nu ska vi bara se om det finns någon bra tävling med snygga smycken jag kan ha på balen 31 maj. Några tips? Gärna nåt hängigt och glittrigt :P

Åh, jag är så glad idag, det enda jobbiga är att tidningen inte är intagen, och jag vill inte gå ut i morgonrock och hämta den, och jag orkar inte klä på mig heller. Mamma har samma problem, och den enda påklädda (pappa) är "för sjuk" för att gå ut och hämta den. Typiskt, om han är så sjuk blir det nog inga sushi imorgon heller :( Men jag ska i vilket fall som  helst baka bullar, så nåt gott får vi väl.

Måste säga tack till Nevnarien igen, tack tack tack för att du är typ den snällaste bloggaren på hela internet. Inte bara för att jag vann de där strumpbyxorna, utan också för att du svarar på kommentarer så snabbt och snällt! Jag menar, jag kommenterar bloggar lite här och där, men får aldrig några svar, men hos dig kan man räkna med att man får svar varje gång! Det är jätteroligt! :) Tack än en gång.


ÅH ÅH ÅH ÅH sen måste jag säga tack till världens bästa pojkvän som lärt mig lösa Rubiks Kub så bra! Klarade den helt själv TVÅ (en tvåa) gånger igår! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!! Förlåt för att jag ringde dig så många gånger igår (43, eller vad var det du sa?) för att säga det, men det var ju så coolt och du svarade inte första gången så jag var ju tvungen att fortsätta ringa.... Ih jag älskar dig, tack <3

Hihi, jag vann ett par stumpbyxor idag :) tack. Det roligaste är att jag gick från 5 till 253 unika besökare på en dag. Haha. Kul. Nu ska det sovas. Puss

Well, ni som läser den här bloggen och som känner mig pretty well vet ju att jag alltid går omkring och klagar på frånvaron av hela och snygga strumpbyxor i min byrålåda, samt frånvaron av pengar i min plånbok som skulle kunna fylla ut mitt strumpbyxbyrålådehål (hey nytt häftigt ord!). Därför kunde jag inte tro mina ögon när jag som vanligt satt och slöläste det här inlägget i Nevnariens blogg! Perfekt för mig! Snygga, hela, rena, fräscha, NYA STRUMPBYXOR från Evas Underkläder! Gaah, visst är de snygga? Mer perfekta strumpbyxor finns inte.

hoppas jag vinner dem nu bara... iiih. hoppas hoppas hoppas <3

Teater. Malin är på scenen och alla lampor är riktade mot henne. Jag sitter i publiken, spanar omkring mig för att se om jag känner igen någon. På samma rad som jag sitter Martin och Tova. De tittar på mig och skrattar. Någon annan pekar finger åt mig, ser inte vem det är. Längre bort på samma rad sitter Hasse. Han har med sig en tjej han också, Monika tror jag hon heter. De tittar på mig också. Han viskar något i hennes öra och hon börjar fnissa fånigt. Jag tittar bort, men känner fortfarande deras skratt och viskningar mot min rygg..

Snett framför mig sitter en rödblond tjej och fnissar hon också. En pojke med välbekant frisyr viskar i hennes öra. Han vänder sig mot mig, och jag ser vem det är. Det är David. Han ler hånfullt mot mig och lägger armen om tjejen som lägger huvudet mot hans axel. Det hugger till i hjärtat på mig. Hon vänder sig också mot mig, jag ser att hon har gröna ögon. Hon trycker sig tätt till honom, tar hans hand i sin. Tårarna bränner bakom mina ögonlock. Han säger något som låer som "ge mig en till, Ann-Louise" och hon fnissar tillbaka ett "hämta den själv". Han skrattar och börjar klättra över henne, lägger sig över hennes mage och böjer sig ner mot golvet och hennes handväska. Hon har gråa converse med gula skosnören. Hon ser lycklig ut. Han skrattar, men det ser bara hånfullt ut. Jag förstår att han bara gör det för att håna mig. Nu rinner tårarna ner för mina kinder och jag kan inte hejda dem längre. Han pussar henne på munnen när han sätter sig upp igen och hon kysser honom tillbaka. Jag kan inte se på mer. Martin och Tova skrattar åt mig, Hasse har övergått till att kyssa Monika och ser ingenting annat. Jag reser mig och går ut ur lokalen.

Teaterföreställningen är slut och alla kommer ut genom dörrarna. Jag sitter på en bänk i foajén och gråter. Ingen ser på mig ens en gång. De springer bara förbi, på väg hem. Plötsligt ser jag David komma ut, han håller Ann-Louise i handen och de går med raska steg ut mot en taxi. Hans hand passar inte alls i hennes. Hon är alldeles för kort, och hennes klänning matchar inte alla skorna hon har på sig. De försvinner ut genom dörrarna och jag sitter kvar. Orkar inte gå någonstans. Mitt hjärta är krossat, mina lungor har slutat fungera. Jag kan inte längre andas. Jag lägger mig på golvet, hyperventilerar och gråter häftigt, men ingen ser. Ingen bryr sig. De är för upptagna med sitt.

Sen blir allting svart.