jag borde inte läsa sånt där. jag blir alldeles äckel.

kom förresten att tänka på hur äckligt dåligt det är egentligen, det där med psyk och sånt. minns när mor min inte visste vad hon skulle göra med mig och ringde psyket (ja, superkul).
"Hej min dotter är 15 år, skär sig i armarna och får konstiga panikattacker ibland, kan hon få komma och prata med någon hos er kanske, det skulle nog hjälpa?"
"hur djupt skär hon?"
"mja, inte särskilt djupt kanske"
"det låter inte som att hon behöver komma hit."

Hallååååå, ska vi vänta tills ungdomarna tagit livet av sig och då kanske vi kan säga "men oj, var det så illa. ja hon kanske borde ha kommit hit iallafall"? det är helt fel, ta tag i problemet INNAN det blir för jobbigt, INNAN demonerna äter upp en inifrån, INNAN rakbladen blivit en del av vardagen. varför ska vi vänta tills det är så jobbigt att man inte orkar mer, tills man inte orkar göra någonting för att må bättre? Äckelsamhälle vi bor i.

---

mina demoner åt inte upp mig, men de finns kvar, nafsar och gnager och hittar små punkter här och var där det gör så ont att man börjar storböla och önskar att man kunde leka med sina gamla vänner igen. men jag har kommit ur det. jag gör inte sånt längre. och jag kan tacka Hasse för det, han fick mig att sluta. tack.