Teater. Malin är på scenen och alla lampor är riktade mot henne. Jag sitter i publiken, spanar omkring mig för att se om jag känner igen någon. På samma rad som jag sitter Martin och Tova. De tittar på mig och skrattar. Någon annan pekar finger åt mig, ser inte vem det är. Längre bort på samma rad sitter Hasse. Han har med sig en tjej han också, Monika tror jag hon heter. De tittar på mig också. Han viskar något i hennes öra och hon börjar fnissa fånigt. Jag tittar bort, men känner fortfarande deras skratt och viskningar mot min rygg..

Snett framför mig sitter en rödblond tjej och fnissar hon också. En pojke med välbekant frisyr viskar i hennes öra. Han vänder sig mot mig, och jag ser vem det är. Det är David. Han ler hånfullt mot mig och lägger armen om tjejen som lägger huvudet mot hans axel. Det hugger till i hjärtat på mig. Hon vänder sig också mot mig, jag ser att hon har gröna ögon. Hon trycker sig tätt till honom, tar hans hand i sin. Tårarna bränner bakom mina ögonlock. Han säger något som låer som "ge mig en till, Ann-Louise" och hon fnissar tillbaka ett "hämta den själv". Han skrattar och börjar klättra över henne, lägger sig över hennes mage och böjer sig ner mot golvet och hennes handväska. Hon har gråa converse med gula skosnören. Hon ser lycklig ut. Han skrattar, men det ser bara hånfullt ut. Jag förstår att han bara gör det för att håna mig. Nu rinner tårarna ner för mina kinder och jag kan inte hejda dem längre. Han pussar henne på munnen när han sätter sig upp igen och hon kysser honom tillbaka. Jag kan inte se på mer. Martin och Tova skrattar åt mig, Hasse har övergått till att kyssa Monika och ser ingenting annat. Jag reser mig och går ut ur lokalen.

Teaterföreställningen är slut och alla kommer ut genom dörrarna. Jag sitter på en bänk i foajén och gråter. Ingen ser på mig ens en gång. De springer bara förbi, på väg hem. Plötsligt ser jag David komma ut, han håller Ann-Louise i handen och de går med raska steg ut mot en taxi. Hans hand passar inte alls i hennes. Hon är alldeles för kort, och hennes klänning matchar inte alla skorna hon har på sig. De försvinner ut genom dörrarna och jag sitter kvar. Orkar inte gå någonstans. Mitt hjärta är krossat, mina lungor har slutat fungera. Jag kan inte längre andas. Jag lägger mig på golvet, hyperventilerar och gråter häftigt, men ingen ser. Ingen bryr sig. De är för upptagna med sitt.

Sen blir allting svart.