Varning för smörpålägg och alldeles för mycket gullegull, men jag fick ett så stort behov av att skriva ner vad jag kände för all den här kärleken bara bubblar inom mig och jag vill berätta för hela världen om hur lycklig jag är, och när det står här kan ni ju välja att läsa eller inte nu när jag har varnat er :)

Gudars. På söndag har jag och Robert varit tillsammans i 11 månader. Det är ju en evighet! Jag som trodde det skulle gå som det alltid gör, ta slut just när man börjar tro det ska hålla hur länge som helst. Men nu, när vi snart varit tillsammans ett helt år och framtiden ser fruktansvärt ljus ut, kan man inte bli annat än förvånad. Tänk att jag fick Honom, och han passar mig alldeles som handen i handsken. Fast inte snuskigt sett. Eller kanske det också. USCH vad säger jag! Nej, jag menar naturligtvis att vi matchar så bra i personligheten. Det var det ju ingen som trodde XD Linn, jag vet nog att du inte trodde vi skulle funka, men tji fick du :P ^^ Det gick ju utmärkt. Min asknäppa humor och att jag gör mysko saker ibland, det är det han älskar hos mig. Och hans sätt att balansera upp mig, ta hand om mig när jag ballar ut totalt och att han orkar med mig på riktigt och har det största hjärtat (och tålamodet) i hela världen är det jag älskar hos honom. Att han är skitsnygg drar ju inte ner betyget heller ;) Jag har väl aldrig träffat en snyggare människa i hela mitt liv! Han är perfekt <3

Fast egentligen är han inte perfekt. Ingen är ju perfekt. Tänk om alla var perfekta, det skulle ju inte finnas något att älska då. Det är misstagen och felen som gör att man älskar en människa. Om man inte gjorde det så vore det ju inte äkta kärlek. Och det blir ju mer spännande med lite misstag och fel, inte lika Svensson och tråkigt. <internskämt> Det vore så himla autobahn. </internskämt>

Nej, jag älskar Robert för den han är, och det tänker jag fortsätta göra.