Det är grymt bra för mig att titta på Desperate Housewives (såg du det Robert, nu ska du läsa vidare :P) för jag får en sån himla lust att vara som Bree! Jag vill baka muffins, jag vill ha ett jättefint hem, städat och grejer. Jag vill ha en stor och fin trädgård och mysiga vänner att hälsa på och dricka kaffe med. Men jag vill inte ha hennes familjesituation. Jag vill ha Susans relation med sitt barn (fast mitt/mina), jag vill ha Lynette's sjuka styrka och jag vill ha Gabrielles självförtroende och utseende. GAAAAH ge mig! Men, allt är ju inte perfekt jämt. Suck..

Nu ska jag iallafall ut och tvätta (om 45 minuter) och sen ska jag busa och kolla på Magnus Betnér. Det kommer nog bli najs.

Har ni tänkt på vad tyst och ensamt det är när man är ensam hemma? När jag var yngre (typ för ett halvår sen) kunde jag dö för att vara ensam hemma. Men nu vill jag inget annat än att det ska vara någon hos mig jämt. Jag älskar det. Jag avskyr att vara ensam. Man är så... ensam då. Ingen att ta hand om. Ingen att tjafsa med. Ingen att göra te åt och ingen att krama om när man känner sig lite nere. Det är ingen som säger att jag gör bra eller dåligt, ingen att leka med, ingen att reta för att jag är bättre i nåt spel.. Ingen alls, bara en själv. Hur kul är det att leka ensam!? Nej. Usch. Kom hem älskling <3