Idag är ingen vanlig dag. Det är dagen för Malins brors begravning. Även om jag inte kände Erik personligen så känns det tomt i mitt hjärta. Malin är min bästa vän, och han var hennes bror, hennes förebild och en stor del av hennes liv. Är hennes hjärta tomt, ja då är mitt det också. Människor ska inte behöva dö så unga, 26 år gammal var han, och fullt upptagen med att leva. Han hade en underbar flickvän, ett roligt jobb som han var bra på, en jättefin lägenhet och hade kommit från lilla Nora (eller nej, utanför Nora. alltså typ världens ände) till Kanada för att arbeta på EA Games (eller Sports, samma sak). Det är helt otroligt! Han hade hela världen för sina fötter när han togs bort.

Jag har bara känt Malin i tre år, men jag lovar att från första dagen på JB har jag hört om denna fantastiska bror som bor på andra sidan Atlanten. Har någon skrutit om att de känner någon som jobbar på ett ballt ställe, ja då har Malin flikat in att henne bror, han jobbar faktiskt på EA Games i Kanada, och alla har blivit imponerade och överträffade. Och hon har varit så stolt.

Fan. Jag vet inte ens varför jag sitter här och skriver ner allt det här. Kanske för att jag känner mig otillräcklig. Jag vill göra mer. Jag vill vara hos Malin, krama om henne och berätta för henne hur jävla stark hon är även om hon inte kommer att tro mig. Men hon är verkligen det. Hon är den starkaste människan i hela världen. Hon hjälper alltid till. Hela hennes familj är sån. Underbara, hjälpsamma, snälla. De bästa människor jag känner. De starkaste människor jag känner. Och jag känner dem knappt! Bara lite. Men de utstrålar styrka. Det bara lyser om dem. Jag vet att de kommer ta sig igenom det här. Erik hade velat det.