Teater. Malin är på scenen och alla lampor är riktade mot henne. Jag sitter i publiken, spanar omkring mig för att se om jag känner igen någon. På samma rad som jag sitter Martin och Tova. De tittar på mig och skrattar. Någon annan pekar finger åt mig, ser inte vem det är. Längre bort på samma rad sitter Hasse. Han har med sig en tjej han också, Monika tror jag hon heter. De tittar på mig också. Han viskar något i hennes öra och hon börjar fnissa fånigt. Jag tittar bort, men känner fortfarande deras skratt och viskningar mot min rygg..

Snett framför mig sitter en rödblond tjej och fnissar hon också. En pojke med välbekant frisyr viskar i hennes öra. Han vänder sig mot mig, och jag ser vem det är. Det är David. Han ler hånfullt mot mig och lägger armen om tjejen som lägger huvudet mot hans axel. Det hugger till i hjärtat på mig. Hon vänder sig också mot mig, jag ser att hon har gröna ögon. Hon trycker sig tätt till honom, tar hans hand i sin. Tårarna bränner bakom mina ögonlock. Han säger något som låer som "ge mig en till, Ann-Louise" och hon fnissar tillbaka ett "hämta den själv". Han skrattar och börjar klättra över henne, lägger sig över hennes mage och böjer sig ner mot golvet och hennes handväska. Hon har gråa converse med gula skosnören. Hon ser lycklig ut. Han skrattar, men det ser bara hånfullt ut. Jag förstår att han bara gör det för att håna mig. Nu rinner tårarna ner för mina kinder och jag kan inte hejda dem längre. Han pussar henne på munnen när han sätter sig upp igen och hon kysser honom tillbaka. Jag kan inte se på mer. Martin och Tova skrattar åt mig, Hasse har övergått till att kyssa Monika och ser ingenting annat. Jag reser mig och går ut ur lokalen.

Teaterföreställningen är slut och alla kommer ut genom dörrarna. Jag sitter på en bänk i foajén och gråter. Ingen ser på mig ens en gång. De springer bara förbi, på väg hem. Plötsligt ser jag David komma ut, han håller Ann-Louise i handen och de går med raska steg ut mot en taxi. Hans hand passar inte alls i hennes. Hon är alldeles för kort, och hennes klänning matchar inte alla skorna hon har på sig. De försvinner ut genom dörrarna och jag sitter kvar. Orkar inte gå någonstans. Mitt hjärta är krossat, mina lungor har slutat fungera. Jag kan inte längre andas. Jag lägger mig på golvet, hyperventilerar och gråter häftigt, men ingen ser. Ingen bryr sig. De är för upptagna med sitt.

Sen blir allting svart.

Jag kan inte koncentrera mig på något. allt mixas ihop i min hjärna till en enda stor klump med gegga och jag kan verkligen inte koncentrera mig. du gör mig galen. jag letar efter dig i korridoren bara för att kanske kanske kan jag komma så nära dig att jag känner din lukt, och kanske kanske kommer jag så nära att jag råkar snudda vid din arm för att få känna fjärilarna fladdra lite extra när du stannar, tittar på mig och säger "hej" eller "hoppsan" eller vad fan som helst. jag gör allt som går att göra för att få känna den känslan.

okej jag vet jag blir helt psyko av kärleken. jag skulle kunna mörda för att få ligga i din famn igen och bara känna värmen, lukterna, kärleken och allt som bara är du och allt som du utstrålar. du är så mycket mer än bara en helt ordinary kille, du är allt. du finns överallt där jag går, du är i vattnet, träden, gräset, blommorna, solljuset, fåglarna, glassen jag äter tillsammans med min kompis, grönsakerna i vårt kylskåp, vattnet som Håkan simmar runt i.. Du är verkligen överallt och jag kan inte få bort dig. jag behöver dig. du är allt jag har
<33

my blood is your blood. vill du ha det, ta det. jag kan tappa upp det på flaskor om du vill. det gör ändå ingen nytta där det är just nu. ta min handduk, där finns det. ta mina gamla plåster, där finns det också. ta mina armar, ta mina ben. ta hela mig, riv mig i bitar och slicka i dig allt som rinner ur mig. jag vill inte ha det, det är ditt.

Och jag skäms för att be, jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
skratta åt det för då kommer jag kanske över dig
(Hur kunde du falla när han sa:
"Jag älskar dig")
jag älskar dig så mycket att jag hatar mig..."

känns som att allting jag någonsin byggt upp just rasat ner till grunden och det kommer ta flera år att reparera det här alldeles själv.

det blev ingen davidbok. det blir inga fler davidböcker. du hade fel. du sa det skulle bli två till böcker. du klarade två till sidor. jag orkar mer, men vill inte om du inte vill. och du verkar inte vilja, så vad är det  då för mening i att hoppas? jag har slutat hoppas för länge sen. men jag ville att vi skulle fortsätta, att vi skulle rida ut stormen tillsammans. nu står jag här ensam kvar, medan stormen rasar som allra värst.

jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. det är så tomt. mina steg ekar när jag går genom rummet. jag saknar dig.
det gör så jävla ont utan dig.

nu.

you know, att du ignorerar mig gör inte att jag mår särskilt mycket bättre.

sitter och mumsar "Farmor Ediths ÄPPELKULOR med kanel" i brist på annat att göra och alla bara hatar mig förutom Malin och Cissi och lite Linn, men annars är allt som en urinvägsinfektion på julafton. hoppas bara jag skär min tunga på karamellen, det vore gott.

i know i'm stupid but hey, i'm not the only one.

och jag har fortfarande inte fixat min cykel.

ännu en dag spenderad i sängen. jag mår inte bra. inte alls. men, vem bryr sig? emma är ju tillbaka <3