det är mörkt och kallt. mina lungor bär inte, jag kan inte andas. rummet kryper sig tätare inpå mig och trycker in mig mot väggen. smärtan är olidlig. jag hyperventilerar, försöker förgäves få luften ner i lungorna, pressar ner den, trycker allt jag har, andas, andas, andas, andas, ANDAS DÅ FÖRIHELVETE, ANDAS! naglarna skär in i huden på mitt ben. smärtan inuti avtar en aning men den finns ändå kvar, trycker på, pressar hårdare, lägger långa rep om mina lungor och drar åt, hårt, hårt, hårt, ännu hårdare, sluta andas säger den, sluta, bara sluta andas! jag kippar efter luften, gäspar men syret kommer ändå inte in i mig. slår huvudet hårt i väggen, ingen hör, ingen låtsas om mig, ingen vill se, ingen ser. bank bank bank ajfan mitt huvud. smärtan finns kvar. tårarna rinner nerför kinderna, vad ska jag ta mig till? mobilen ligger vid mina fötter och jag tar upp den, andas hetsigt och inte alls, djupa andetag (du vet vad du har lärt dig herregud det är inte svårt) djupa djupa andetag medan signalerna går fram och den vackra rösten svarar, tröstar, lugnar. jag är rädd, kan inte andas, kan bara gråta kan inte lugna ner mig men han kan. han kan och han gör det utan att veta om det.

jag älskar dig <3

har du inget vettigare att säga än något så korkat kan du lika gärna strunta i det.

för övrigt är jag mer into kent nu än någonsin förut, kent kent kent kent överallt jag älskar kent och jag älskar min winnerbäck-tröja för jag är så cool och skaffade en innan alla andra!

dessutom är jag kär i nån som är festlig på riktigt och som är världens underbaraste och som inte bara har en sak i huvudet utan som faktiskt bryr sig på riktigt. <3